tophistoriesida.jpg

En lastbilschaufförs berättelse

Nils Andersson med 48 anställningsår hos Falköpingsortens Andelsmejeriförening, är förutom en trotjänare även en god berättare och har många minnen från sina år som chaufför.

Nils ser ni på bilden nedan med sonen Ingemar på flaket till den fina mjölkbilen.

Nils anställdes från första början med en lön av 75 kronor/månad med fri mat och bostad. Snart fick han 150 kr/månad, bara 50 kr mindre än vad disponenten hade. Den första bilen var en Ford skåpbil, inköpt hos Ford-Andersson för 4 800 kr. Bensinen kostade 21 öre, men han fick 3 öres rabatt.

Han fick på morgonen köra ut till Karleby för att hämta mjölk, för att sedan köra ut varor till försäljningsställena som så småningom var 15 stycken. Till mejeriet levererades is, och till Nils arbetsuppgifter hörde att hämta sågspån i Härlunda till is-stackarna som fanns, dels på mejeriets tomt och dels i gamla kalkugnar. Mejeriet svarade sedan för isleveranser till de olika butikerna.
 

HALMELDNING
Mejeriet eldade med kol och detta kom på järnväg till Falköpings södra. Detta fick Nils lasta på och av för hand. Han kunde klara av 18 ton på fyra timmar. Under kriget var det ont om kol och även om ved. Veden fick hämtas i Härja och Gustav Adolfs socknar. Men mejeriet köpte även in gamla ladugårdar och körde först hem takhalmen och eldade upp, sedan trävirket. Även gamla halmhäser kördes hem till mejeriet som bränsle.
 

PÅKÖRD AV GUNNAR STRÄNG 
Om inte Nils Andersson haft goda bromsar på sin bil, kanske Gunnar Sträng aldrig blivit finansminister. En mörk höstkväll 1932 hade Nils varit på Stora Bjurum och hämtat mjölk. När han kom ut på landsvägen vid Bjurums kyrka kommer en cyklist från Skarahållet. Han kan inte stanna utan kör rakt på bilen och far överända. Det var Gunnar Sträng som var ute och organiserade arbetarna på de stora gårdarna i trakten. Gunnar Sträng får tvätta av sig smutsen i den närliggande ån och Nils plockar ihop innehållet i hans stinna portfölj och hjälper honom på väg igen. ”Men” säger Nils ”jag kan inte begripa varför en sån liten karl skulle ha cykelsadeln så högt, han stod riktigt framstupa när han cyklade”.
 

OSTBESLAG
Under tiden 1 maj till 1 oktober 1942 var det totalt ostbeslag och då fick mejeriets ost köras till lagerplatser i Göteborg, Moholm och Töreboda. Detta berodde mest på den stora torkan, men så småningom fick man köpa ost på kort. I februari blev det så kallt så att en dag fick man aldrig igång bilarna och mjölkförsäljarna i staden kom aldrig till sina butiker. Kanske den enda stilleståndsdagen på alla år. Under krigsåren var det också mycket snöbekymmer, ett år var landsvägen till Tunhem ofarbar från januari till långfredagen. Man fick använda vintervägar på gärdena i stället.
 

HÄLSOSAMT ARBETE?
Under de kalla åren fanns naturligtvis flaskplockare som stod på lastbilsflaket hela mjölkturen. ”Men de blev aldrig förkylda”. Nils Andersson hann även med att uppleva tankhämtningen. Första tiden med en lånad tank som ställdes på lastbilsflaket efter den ordinarie turen. Det var gården Viken som var den första gården med tankmjölk. Sedan blev det allt fler gårdar som hade tank.
 

GRANNSÄMJAN VIKTIG
Det blev ohållbart att ställa på en lös tank på lastbilen varje eftermiddag för att med den köra in tankmjölken, när det blev många leverantörer som hade denna nymodighet. Så det beslutades att inköpa en tankbil. Nils tyckte man kunde köpa en Scania men: ”vi var granne med Volvo och hade en skorsten som var lite för låg och sotade ner för dem, så grannsämjan fick gå före, och Volvobilen gick väl bra den med”. Mjölktankarna var välkomna säger Nils, det var det bästa som kunde hända. Skulle flaskhämtningen varit kvar så hade det inte funnits många mjölkproducenter nu.